Robin

Robin Elofsson var som spelare aktiv i MBC 2010-2012 och även ett år som styrelseledamot. Våren 2012 gick Robin bort i cancer, 24 år ung.

Robin var en oerhört positiv person och de fina minnena med honom lever vidare. Han var en varm person som alltid spred glädje omkring sig och detta tycker styrelsen i MBC är något som speglar klubbens önskan om bemötande.

Under Robins uppväxt hade han det inte alltid så lätt. Men när han började spela beachvolley i MBC kom han till sin rätta. Här passade Robin verkligen in, med sina 203cm var han en dominant på planen men han gjorde ännu större avtryck utanför. Sättet som människorna inom sporten välkomnade honom gjorde att han kände sig värdefull och uppskattad. På samma sätt välkomnade Robin in nya till sporten och han pratade med alla. Med hans sociala bemötande stannade han till och bytte ett par ord med alla han stötte på, han var väldigt positiv och skrattet var alltid nära. På kort tid blev beachvolley allt han tänkte på och pratade om. De som umgicks med Robin märkte snabbt att vänlighet var en ledstjärna i hans liv.

När Robin blev sjuk behöll han sin positiva inställning till sig själv, sin omgivning och till livet. Det han önskade när han fick boende på hospice i Malmö var besök, och besök det fick han! Besöksrekordet slogs med råge. Sjuksköterskorna hade aldrig sett något liknande. Vännerna som Robin skaffat sig genom beachvolley kom regelbundet på besök och det berättades det otaliga historier mellan allt från himmel till jord, men mest om beachvolley såklart. Inställningen han hade till livet var beundransvärd. Han ville njuta och ta tillvara på livet och inte önska sig eller längta efter någonting han inte kunde få. Det var här och nu, och att göra det bästa utav det.

MBC vill tillsammans med Robins mamma, Anita Elofsson, och familj hedra minnet av Robin. Vi vill uppmärksamma och bevara den positiva och välkomnande kultur vi gemensamt har skapat och belysa värdet av den. 

“Det är bättre att njuta av det man har, än att längta efter något man kunde fått”
— Robin Elofsson november 2011